Amanita muscaria innehåller två primära föreningar: ibotensyra och muscimol. Andra beståndsdelar är muskarin och muskazon, men enligt forskningen verkar de inte vara lika relevanta. Dödliga och giftiga toxiner kända från vissa andra Amanita-arter finns inte inte i Amanita Muscaria. Ibotensyran är ett psykoaktivt neurotoxin vilket betyder att den är giftig i högre doser och kan skapa illamående och andra besvär. Det finns även andra arter av Amanita som Panterina som är mer potenta, men även mer ovanliga att hitta. Det finns flera olika subarter av flugsvamp men alla röda flugsvampar kan räknas som Amanita Muscaria.
Många anser att båda dessa föreningar är viktiga och har olika typer av effekt som kan vara önskvärda och att det är viktigt att ha en bra balans. Om man microdoserar Amanitan så kan man ha mer ibotensyra då den inte riskerar att skapa förgiftningssymtom i mindre doser. För att inta höga doser Amanita (>6 gram) så rekommenderas att ha en högre halt muscemol och en mindre del ibotensyra. Man kan själv styra mängden muskimol i förkållande till ibotensyra genom vad jag kallar aktivering, vilket är en dekarboxylering av ibotensyran till muskimol.
Färska exemplar av svampen innehåller mestadels ibotensyra. För psykoaktiv användning bör alltid en del av ibotensyra dekarboxyleras till muscimol före konsumtion. Muscimol är en av de huvudsakliga psykoaktiva beståndsdelarna i Amanita Muscaria och besläktade svamparter. Det är 10 gånger mer potent än ibotensyra. Muscimol är ett salt, mycket lösligt i vatten och värmestabilt, därför bryts det inte ned vid tillagning så länge man inte har för hög värme. Neurologiskt är muscimol en potent, selektiv agonist för GABA-A-receptorerna och uppvisar lugnande-hypnotisk, antidepressiv och lätt hallucinogen psykoaktivitet. Det har också smärtstillande egenskaper.
En effektiv dekarboxyleringsmetod är minst 150 minuters kokning i vattenlösning pH 2,7. Lösningens pH kan enkelt justeras med citronsyra eller vinäger. Att använda en kalibrerad pH-mätare är viktigt för korrekta mätningar. Denna metod omvandlar nästan all närvarande ibotensyra till muscimol.
Våra tester har visat att kokning av svampen medför kraftig minskning av styrkan. Många vetenskapliga artiklar påstår att detta inte är fallet. Istället rekommender vi att låta svampen vara i vatten av maximalt 60 grader under en längre tid. Att sänka pH till 2.7 är heller inte praktiskt då det gör drycken mycket sur och svår att dricka. Att använda en citron och lite ingefära skapar en bra smak. Om man äter svampen efter avkok riskeras inget att gå till spillo, men det mesta av de aktiva ämnena bör vara upplösta i vattnet efter 3 timmar. (ca 80%).
Det kan vara lättare att hantera och förvara svampen torkad än som ett avkok som måste frysas eller förvaras i alkohol. När man torkar svampen så görs redan en konvertering till muskemol. Jag brukar torka svampen på låg värme (40-50 grader) tills den blivit helt torr. Efter att svampen är torkad kan jag lätt förvara den svalt i en glasburk som inte släpper in syre. Dock så är halten ibotensyra då fortfarande ganska hög så det krävs en ytterligare upphettning.
Den metod jag själv rekommenderar är att hetta upp svampen i ugn igen för att göra ytterligare en konverteringen till muskemol. Efter värmebehandlingen så är svampen färdig för att ätas direkt som den är. Den bästa temperaturen är ca 70 grader, men om man går över 90 grader förstörs muskemolen snabbt vilket är viktigt att tänka på om man använder en vanlig ugn, då den lätt kan variera i temperatur ganska mycket i olika delar av ugnen. Därför sätter jag ugnen på ca 60 grader. För att microdosera låter jag den då värmas 1 timme. Om jag ska ta större doser så låter jag den värmas i upp till 3 timmar. Nedan kan ni se en graf över konverteringen under olika värme och tider.
Det går även att genomföra konverteringen genom fermentering vilket är lite svårare och jag kommer inte att gå igenom det här.
Lycka till!