En berättelse från cirkelns mitt
Jag satt med en kopp varm kakao när mailet från ETC landade i min inkorg. Solen föll som guldstoft över skogsbrynet, och en trumma låg tyst intill mig. “En artikel om flugsvampssubkulturen”, stod det. “Vi vill gärna höra din röst.” Och jag kände det direkt – den där gamla rörelsen. Det nervösa leendet från samhällets ytterkanter. Den där känslan när urgammal medicin hamnar i modern rubrikform. Så jag svarade. Sanningsenligt. Med öppenhet. Och med samma röst som jag använder när jag leder cirkel: grundad, varsam, och kanske lite lekfull.
Amanita muscaria – urtidsväsendet
Röd flugsvamp är inte en trend. Det är inte en drog. Det är inte ett “rus”. Det är ett uråldrigt väsen, lika mycket en berättelse som en substans. Den talar ett språk som inte alltid översätts väl till akademisk facksvenska – men dess språk är fullt av tradition och visdom. Jag började arbeta med Amanita för flera år sedan, efter lång erfarenhet av zenmeditation, empatisk kommunikation och djupt ceremoniellt arbete med trumman.
Ceremonierna föddes i Portugal, där jag bodde nära naturen i bergen och stillheten gav näring till någonting nytt att växa fram. Sedan dess har jag hållit ett tjugotal ceremonier med Amanita – alltid i små, trygga grupper, med noggrann dosering, varm guidning och plats för integration. Inte som underhållning. Inte som quick fix. Utan som djup ceremoni. Som läkning. Som tyst samtal med något äldre än språk.
Att arbeta med svamp är att arbeta med eld. Många säger till mig att jag håller ett tryggt space. Det tar jag som en komplimang. Jag har sett vad som händer när människor hoppar in i det här arbetet med för mycket vilja och för lite närvaro. Det är inte vägen. Därför använder vi idag väl balanserade doser, ofta kring 7-10 gram, och ibland bara som ett milt avkok. Det handlar inte om att fly verkligheten – utan om att öppna ett fönster till den verklighet som alltid finns bakom bruset. Andningen. Stillheten. Intentionen.
Några deltagare har upplevt skakningar, svettningar, inre processer – men alltid i en trygg ram, med stöd från oss som håller. Vi trummar, vi samtalar, vi ljudar. Vi håller hela människan, inte bara effekten.
Vetenskapens språk och skogens röst
Vad som skrivs, vad som sägs om ETC:s artikel är att de vill förstå subkulturen kring Amanita. Det tycker jag är fint. Men när vetenskapsexperter citeras om “förgiftningsrisk” vill jag svara med något de ofta glömmer: Att ett ämne har potential att skada betyder inte att det är skadligt. Det betyder att det kräver närvaro, kunskap och kontext.
Det vet varje uråldrig kultur. Det vet varje örtmedicinperson. Jag säger aldrig att Amanita är ofarlig. Jag säger att den – liksom eld, liksom vatten – kräver respekt.
På vår hemsida finns korta referenser till studier om Amanitas potentiella effekter. Dessa är, precis som vi nu tydliggjort, inte bevis för något – utan tecken på att forskningen börjat intressera sig. Och det är bra. Men det förändrar inte hur vi arbetar.Vi använder inte vetenskap som marknadsföring. Vi har inget att sälja utan endast någonting att dela. Vi använder intuition som kompass. Och vi vet hur viktigt det är att vara ärlig – inte bara mot andra, utan mot svampens väsen.
En annan sorts ansvar
Jag har sett hur vissa facilitators ger höga doser till deltagare utan närvaro, utan förankring, utan efterarbete. Jag har hört berättelser från sådana rum. Och det är en sorg. Jag försöker vara motsatsen. En lampa i skymningen. En som går långsamt. Jag tror vi behöver det nu – i ett samhälle där allt går fort och där till och med läkemedel blivit snabbmat.
Jag driver inte storskaliga ceremonier. Bara små grupper, balanserad dos, närvaro. Jag ser det som en form av modern shamanism – där vi öppnar ett tryggt space, sätter intentioner, trummar och andas tillsammans. Där det magiska är vardagligt och det vardagliga heligt.
En viskning till den som lyssnar
Kanske blir ETC:s artikel välbalanserad. Kanske inte. Det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att tala ur hjärtat. Och det jag vill säga är detta: Det finns en annan väg. En långsammare väg. En väg som inte bygger på sensation, utan på transformation. Om du hör något i dig viska – en nyfikenhet, ett tvivel, en längtan – så vet att du inte är ensam. Vi är många som lyssnar. Som vandrar. Som dricker medicinen och ser världen som den är, utan filter, utan rus.
Jag heter Mikael Ananda. Jag arbetar med ceremoni, healing, närvaro. Jag skrev boken ”The Awakened Warrior” som ett svar på samhällets rastlöshet och min egen längtan efter helhet. Jag tror på ett samhälle där vi möts i cirklar, inte i konflikter. Där vi helar istället för att döma. Och kanske är det dit vi är på väg. Kanske börjar det med en medveten kopp te. Eller bara med ett andetag.
www.amrita.se
Ceremoni – healing – integration – Boken ”The Awakened Warrior” finns där böcker bor.